Bekräftelse baby. Bekräftelse.

Jag vill typ... jobba. Nu vet jag inte vem jag är. Bara tre dagars jobb varje vecka. Kändes helt underbart. V a r helt underbart. Tills nu.

Jag är glad att vi valde att lägga upp det som vi gjorde. Tack vare att min fru är frilans och kan jobba hemifrån så har två föräldralediga dagar i veckan varit mina. Jag har fått bonda med Bebis, lära känna och hitta relation. Jag och Fru har fått vara hemma tillsammans, med varandra och med Bebis. Vi har kunnat turas om med hämtningar och skjutsningar av Bonusbarn. Vi har fått större möjlighet att inte tappa bort varandra i den här karusellen. Jag har känt att jag gör nytta.

Nu... känner jag mig oduktig. Den allra farligaste känslan. Jag behöver få vara duktig och är jag inte det så tror jag inte att jag finns (finns jag inte). Istället för att tillfredställa behovet, duktighetsmissbruket, så borde jag antagligen terapera mig några år till. Nu väljer jag dock att fortsätta springa, just nu är det bäst. Jag tänker alltså börja jobba mer.

Jag hatar att jobba halvtid. Jag hatar att kunna bli bortdribblad, att behöva fråga och att inte veta. Att vara utanför. Det har alltid varit jag som vetat. Som kunnat och förväntats bestämma. Det konstiga är att jag hatade det då. Jag höll på att kvävas av det där h u v u d a n s v a r e t. Nu saknar jag åtminstone delar utav det. Jag vill jobba. Jag vill inte gå där som nån jävla timvikarie och bara göra det jag ska. Jag vill k ä n n a att jag gör något bra. Och jag vill få det bekräftat. Jag är så bekräftelsekåt att man blir rädd. Speciellt just nu. Det kan bero på kärringarna.

Jag tror att min prestationsångest är mer synlig än jag trott. Jag måste utstråla På Väg Mot Utbrändhet. Min nya chef känner mig inte ens än. Ändå har han vid flera tillfällen sagt att jag inte får köra slut på mig. Att han vill ha mig kvar. Då blir jag både glad och besvärad. Jag blir glad (och bekräftad) för att han inte vill att jag ska försvinna. Jag blir mycket besvärad (och tappar min coolhet) för att nån ser att jag inte riktigt pallar. Om ingen ser att man inte är stark, så är man inte svag.

Hursom. Jag får gå upp i arbetstid, men inte förrän jag funderat igenom om jag gör det av egoistiska skäl. Isåfall är det OK. Om jag gör det för någonannans skull: då får jag inte. Intressant att jag kan verka så osjälvisk att man kan tro att jag skulle offra mig för någonannan. Eller är det jag som inte greppar mig och är det precis det jag gör? I don´t know. Hur kan man sortera i kraven? Som kommer från så olika håll. Och hur slutar man vara hot på uppskattning och hur får man bort den där rädslan för att vara ett problem? Hur slutar man tro att om man bara vore lite mer och lite bättre, då skulle ingen människa i världen ha problem?

Note to self; innan man skaffar familj bör man ha dealat klart med sin eventuella prestationsångest. Man kommer nämligen inte att räcka till och det är bara att gilla läget. Nu kollas spisarna och kontakterna mycket noggrant.

(Fast nu lät det deppigt. Egentligen känns det bättre nu, trots förvirring).