Neurotisk.

"Neuros är ett brett begrepp som betecknar en mängd olika typer av mindre allvarliga psykiska besvär. Exempel på moderna diagnoser som skulle betraktas som neuroser är bland annat fobier, ångeststörningar och tvångsproblematik. Enligt psykoanalytisk teoribildning är neuroser uttryck för omedvetna konflikter, eller rester av försvarsmekanismer som utvecklats under barndomen."

Yes, baby! Under åren har jag diagnostiserat mig med i stort sett alla diagnoser som finns. Några har även andra ansett vara lämpliga etiketter på det som är jag. Mina neurotiska drag får man anse vara ett faktum. Och just nu känns det väldigt angeläget att jag lär mig hantera dem.

Jag lever just nu i ett klimat där det finns alla förutsättningar för ångest, tvång och fobier att växa och frodas. Jag är fruktansvärt kass på att hantera en oviss framtid, oförutsägbar ekonomi, oklara roller, brist på bekräftelse, en stressig vardag utan egen tid, måsten, en jävla telefon som ringer konstant, praktiska problem, att äga en massa saker som kan gå sönder, stor driftsbudget, prylar everywhere och fler som behöver köpas. Att valet inte alltid är mitt. Jag får uppbåda all min kraft för att inte tappa greppet.

Mitt ideal är att göra som Doppler; flytta ut i en hydda i skogen med en älg som heter Bongo. Älgen har jag redan, han är röd och kommer från IKEA. Men det går liksom inte. Dels så är det förbannat kallt i skogen på vintern. Dels så har jag en familj. Det är inte bara jag. Jag är en del utav nåt större än mig och då kan livet inte vara så enkelt rent praktiskt som när man lever ensam. Vi kan inte bo i en etta på 20 kvadrat med frysfack, utan bil, telefonabonnemang eller övriga ägodelar. Jag vet det. Ändå är det så svårt att vänja sig och inte stressa upp sig.

Vi omsätter enorma pengar varje månad. Vi är ett företag som måste gå runt. Blir det några pengar över, vilket det aldrig blir, så måste alltid nån av bilarna på service eller så måste nya vinterdäck köpas. Vi är konsumenter av rang.

Det är bara att gilla läget. Allt det där finns där och åtminstone en del utav det är iallafall nästan ofrånkomligt för att få det där andra som är så bra. Frågan är hur jag dealar med det. Jag måste sluta stressa upp mig för allt. Jag fattar att mitt sätt att hantera saker kommer ärvas av Bebis. Hon känner av. Jag vill vara en sån där cool, lugn människa. Jag kan se ut som en sån innan man lär känna mig. När man tittar lite djupare inser man snabbt att jag är en ångestboll. Som spricker lite då och då. Jag är inte cool alls, Neuros Personifierad.

Jag vill inte krångla till saker. Ändå är jag en så förjävligt krånglig människa. Varför då?

Jag är hursomhelst stolt över hur vi hanterade gårdagens konflikt. Inget krångel i en krånglig situation. Sen ska vi inte tala om det här med Bebis och sömn och gör jag rätt och alla andra säger och vem och hur och jag? Skämmer jag bort eller är det OK, daltar jag eller är jag bara snäll, dumsnäll eller snällsnäll och BVC-sköterskor och fan, det där med bekräftelse.

Nu fipplar jag med min kommande tatuering. Bebis namn på min hand i stjärnregn. Egentligen vill jag varken ha eller ge några julklappar men jag säger inte nej till ett stort presentkort hos the tattoo-man så att jag kan bli mer av mig. Även om jag inte kommer få några jobb sen.