Julefrid. Eller jul iallafall.

I julklapp till våra grannar på höger sida: ett nytt Singstar. Dålig, dålig idé.

Vårt hem har tidigare varit ett hippiekollektiv. En lång röd byggnad med vita knutar, tokmycket ute på landet, numera uppdelad i tre lägenheter. Vi bor i mitten. Väggarna är tunna som papp och det går inte att undgå full insyn i grannarnas liv. Alltså... dålig idé med allsång. Tondövheten verkar vara ett familjedrag och alla har drabbats. Dessutom har de placerat tortyrredskapet, spelmaskinen, vägg i vägg med vårt vardagsrum och vår TV. Vi försöker lyssna till Dr Phil men hör "Båååårn to be wAAAAAjld", så surt att till och med mina fruktansvärt omusikaliska öron kan höra exakt hur illa det låter. Deras stämband verkar aldrig bli trötta och jag överdriver inte när jag säger att de sjunger lika länge som en normal arbetsdag. Hon som bor där råkar dessutom vara dotter till vår hyresvärd. Han med Mao på väggen i sitt garage. Så vi vågar inte klaga.

Annars... har julen varit både och. Dagen före julklappsdagen var jävligt förjävlig. In short så ställde vi in julafton, bröt ihop och funderade allvarligt på att flytta isär. Inte för att vi inte älskar varandra för det gör vi. Det är det som känns så orättvist. Det är allt det andra. Ont.

Vi ställde sedan in inställandet av julen och i modern-familj-anda firade vi förmiddagen med mig, Fru, Bonusbarn, Bebis, min frus exman- tillika Bonusbarnets pappa och Bebis spermaleverantör. Vi åt saffranspannkaka och öppnade helt sjukt många och dyra presenter. Jag är fortfarande helt överumplad. Jag är en sån där präktig som brukar skippa konsumtionshetsen, eventuelllt några små symboliska saker. Så har det alltid sett ut i min familj. Olika kulturer möts och i Frus familj snackar vi saker för massor av pengar. Jag vet inte vad jag tycker om det. Visst känns det nice att få gå till Jack & Jones och köpa identitet och nån slags lycka för väldigt innehållsrikt presentkort och visst är vi glada för den värmegivande öppna fake-spisen i köket. Men hela grejjen är galen.

Sen julmat hos Frus föräldrar och bröder. Ännu mer presenter. Och en gåva som räddar mina nerver. Minskar påfrestningen på dem iallafall.

Julen blev ganska bra. Trots allt. Intensiv, men bra. Bebis fick en brandbil, en hund och en badrock. Hon var helt ûberstimulerad av alla människor och intryck men ganska glad ändå, som den sociala varelse som hon av outgrundlig anledning verkar vara. Hon har inte direkt någon att brås på när det gäller det där, hon har bara gåvan ändå.

Man måste använda glättighet. Impulsen som ska följas är att täcka för öronen och sjunga nanananana. När allvaret inte orkas med.

Jag längtar till Norrland och till mamma och pappa. När man är med Bebis bör man ha jeans som lätt går att knäppas upp med en hand eftersom de dagar då man fick gå ensam på toaletten är över. När man ska köpa bebispyjamas är det bra med såna som har fötter och den genombesvikna känslan när man inte hittar det man tänkt sig på mellandagsrean- den går över.